Dagens Nyheter – 29 januari 1869, sida 2

åska öfver menighetens hufvuden eller skar luften med korta, hastiga vändningar, emellanåt kommo äfven några fridfulla och sakta uttalade ord, men detta var vanligtvis blott korta, lugna ögonblick mellan åskknallarna. Prosten var af naturen egentligen ämnad till talare i ett stort rum med oändligheten utsträckt öfver de stora tankarna; hans stämma var ej välljudande förr än han skrek, hans ansigte saknade klarhet, hans tankar slående uttryck, innan han blef värmd af sitt ämne, innan hans natur fattade eld. Detta var ej derför att han först under p-edikan fann och genomträngde ämnet för föredraget; nej, lika visst som smärtan samlat stora förråd i denna själ, hade äfven tänkandet gjort det; han var en lika outtröttlig som tillbakadragen arbetare inom vetandets område. Men han var sällan tillgänglig och hade ej förmåga att mynta samtalets guld; han var blott i enskilda samtal meddelsam, lärorik, men måste äfven då ha full frihet att framlägga sitt vetande på sitt egendomliga sätt. Att inleda en ordentlig dispyt med honom var ungefär detsamma, som att öfverfalla en vapenlös man, men likväl icke utan fara; — ty han kom med sin öfvertygelse på ett så våldsamt sätt, att han ej gaf sig tid att anföra några skäl. Tvingaue man honom dertill, inträffade alltid ett af de två: antingen behandlade han motståndaren så