Dagens Nyheter – 29 januari 1869, sida 2

åt, ty utan andra menniskors hjelp och förtroende kunde! det ej gå. Huru varmt hon bad och huru hon grät! Hon kastade sig af och an och vred sig i själsångest, tili dess hon blef alldeles utmattad och somnade. I drömmen blef allt snöhvitt och derefter tillika så förunderligt högt och luftigt; hon hade aldrig förr sett sådana höjder och ett sådant tindrande ljus från himmelens stjernor. Tionde kapitlet. Hon var ännu uppe på drömmens ljusa höjder när hon vaknade; dagens tankar, som genast strömmade till, ville äfven dit, men fängslades ögonblickligt och bortfördes af någonting, som fyllde luften — det var klockornas klang på söndagsmorgonen. Hon sprang upp och klädde sig, tog i hast litet mat i skafferiet och spisade frukost, klädde sig derefter omsorgsfullt och skyndade ut — en sådan längtan efter Guds ord, som i dag, hade hon förr aldrig kännt. Då hon framkom till kyrkan, var gudstjensten redan börjad och dörren stängd; det var en kall dag och det sved i fingrarne, då hon tog i den stora nyckeln till kyrkdörren för att läsa upp. Prosten stod just vid altaret, hon dröjde vid dörren till dess