han läst trosbekännelsen, gick derefter fram genom kyrkan till den så kallade biskopsstolen, som stod fram i koret och var försedd med ett slags gardiner. Prestgårdens egentliga kyrkostol var på läktaren; men kände man behof, att sitta ostörd, ensam och undangömd för andras blickar, så tog man alltid plats i biskopsstolen. Då Petra öppnade dörren och smög sig in, såg hon Signe redan sitta i innersta hörnet. Hon tog ett steg tillbaka, men i samma ögonblick vände prosten sig om, för att gå förbi henne in i sakristian —hon skyndade derför åter in i stolen och satte sig sakta ytterst vid dess dörr. Signe hade fällt ned sitt flor, och detta gjorde Petra ondt. Ilon blickade ut öfver församlingen, som satt sammanträngd i de höga och klumpiga träbänkarna, karlarna till höger och qvinnorna till venster; deras andedrägt samlades öfver deras hufvuden som ett töcken och på fönsterna hade bildat sig tumstjock is; de illa skurna träbilderna, som stodo uppsatta kring väggarna, den tröga och oharmoniska sången, den sammanpackade menniskomassan -— allt hörde tillsamman och sammansmälte för hennes irrande blickar till någonting hårdt och afvisande: hon erfor samma intryck som på eftermiddagen, då hon reste från Bergen: hon var också här en orolig vägfarande, som endast reste igenom.