med hela handen och hvila ut; ty då hon nu stod vid målet, började hennes hjerta slå så våldsamt, att hon nästan förlorade andedrägten. Men då hon fann, att hennes oro tilltog ju längre hon dröjde, måste hon skynda sig att få visshet — och lutade sig derför hastigt emot fönsterrutorna och blickade in. Ett gällt skri svarade från rummet. Signe, som setat i ena soffhörnet, sprang i ögonblicket upp på golfvet och slog ifrån sig den främmande synen med begge armarne och flydde. Denna figur på rutorna, denna hänsynslösa och motbjudande djerfhet, detta upphetsade och lågande ansigte i månskenet — Petra insåg genast sjelf, att hennes olyckliga infall ensamt var tillräckligt, att väcka afsky hos Signe, ja, att hennes bild kanhända hädanefter för altid skulle injaga en oöfvervinnelig skrämsel i väninnans finkänsliga natur; hon förlorade fattningen och föll med ett genomträngande skrik. Folket i huset hade skyndat ut vid Signes rop, men ej kunnat upptäcka någonting, nu hörde de åter ett rop, och hela prestgården kom i rörelse, man sökte, man ropade, utan att få något svar, och det var en ren tillfällighet som gjorde, att prosten tittade ut genom Signes fönster och fick se Petra ligga nedfallen mellan krusbärsbuskarne. En häftig förskräckelse grep alla, man skyndade ned och lyckades efter FISKARFLICKAN, 23