hänsynslöst, att samtalet kunde ta en helt obehaglig vändning, eller ock tystnade han tvärt, af rädsla för sig sjelf. Ingen kunde i allmänhet lättare bringas till tystnad än denna passionerade och vältalige man. Petra blef förskräckt, när hon hörde prostens bön; hon kände mycket väl hvarför han valt den. Ju längre han kom i sin framställning, desto varmare erfor hon att han gick henne på lifvet; hon gjorde sig så liten hon kunde, tryckande sig in i bänkhörnet, och hon såg Signe göra detsamma. Men utan barmhertighet stormade den vildige fram, lejonet var ute efter byte, hon kände sig förföljd från alla sidor, inringad och afstängd från alla utvägar — men hvad som hade blifvit gripet med stränghet, blef mildt fasthållet af förbarmarens hand. Hon blef, utan ett domens ord, fångad och lagd i den eviga kärlekens famn. Och der bad hon, der grät hon och hon hörde Signe göra detsamma — och derför älskade hon henne mer än tillförene! När prosten nedsteg från sin sannings höga ståndpunkt på predikstolen, för att gå förbi biskopsstolen till sakristian, låg öfver hans ansigte ännu ett återsken af den glans, i hvilken han under predikan uppstigit. Hans blickar föllo forskande på Petra, men då hon ödmjukt blickade upp i hans ansigte, återspeglade sig deri en känsla af