Prosten steg upp på predikstolen; äfven han såg ovanligt hård och sträng ut. Han började sitt föredrag med bönen: Inled oss icke i frestelse! Vi veta alla, att de gåfvor Gud gifvit oss, hafva i sig ett frö till frestelse; men Han är dock så nådig att ej pröfva oss öfver vår förmåga: detta böra vi aldrig glömma, men alltid bedja om. Endast genom att vi ödmjuka oss och använda våra gåfvor till Hans tjenst, kunna de bli oss till frälsning. Predikan var en utläggning af detta ämne, och hade predikanten till utgångspunkt valt vår dubbla uppgift, den att verka i vårt lefnadskall, hvar och en efter måttet af sin förmåga, och den, att utveckla den kristliga menniskan i oss sjelfva och i dem, som blifvit anförtrodda åt vår ledning och omsorg. Man måste gå mycket betänksamt till väga vid valet af lefvadsyrke, ty det gåfres, tyvärr, yrken som i och för sig sjelfva äro syndiga, det gåfves sådana, som kunde föra oss till ett syndigt lif, antingen emedan de ej voro lämpliga för våra anlag, eller allt för lämpliga för våra dåliga böjelser. Men, ännu mer: lika nödvändigt som det var för hvar och en att göra ett sådant val med ledning af sin kallelse, likavisst kunde valet, ehuru i sig sjelft både godt och riktigt, ändå bli till frestelse för oss, om vi, emedan det valda yrket tilltalade oss, läto det uteslutande upptaga all vår tid och alla våra tankar. Den