Dagens Nyheter – 28 januari 1869, sida 2

— 171 — Uppe, uppe! fogel i lund, Uppe, uppe! barnamun, Uppe mitt hopp med solen! Härefter jagade ackompanjemanget upp i en brusande storm på pianot, och ur stormen hördes Petras: röst: Tack för din vink, Men min båt styr jag flink In i bränningens brus Och i stormarnas sus. Om ock resan skall blifva den sista, min vän, Vill jag pröfva, hvad aldrig jag pröfvade än! Ej blott för lust Jag nu lemnar din kust — Nej, jag bafvet vill nå, Jag vill störtsjöar få... Jag vill styra min köl ibland klippor och skär, Jag vill se huru långt och hur länge det bär! Nej detta tyckte prosten blef alldeles för galet, han ryckte boken ur Signes hand och rusade mot dörren — och den gången höll hon honom ej tillbaka. Han skyndade fram till Petra och kastade boken på pianot framför henne, vände sig och gick hastigt ett slag öfver golfvet. Då han kom tillbaka, hade hon rest sig, tryckte boken till bröstet och såg sig omkring med vilda blickar. Han stannade för att tala ut sitt hjertas mening, men hans vrede öfver att i två års tid ha varit ett blindt verktyg i denna listiga flickas hand, och isynnerhet att hans varmbjertade, hängifna dotter blifvit behandlad som narr, kom så ha