stigt till kokpunkten, att han straxt ej kunde finna ord — och då uttrycken voro färdiga att välla fram, tyckte han sjelf att de voro för hårda. Sedan han derföre gjort ännu ett slag öfver golfvet och ännu en gång kommit midtför henne, blodröd i ansigtet, vände han henne ryggen och gick, utan att yttra ett ord, in på sitt arbetsrum. Då han kom dit, hade Signe gått derifrån. Under hela denna dag var hvar och en hos sig. Prosten satt ensam vid middagsbordet, ty hvarken Signe eller Petra kände någon lust att äta. Petra var i hushållerskans rum, hvilket efter eldsvådan blifvit upplåtet åt henne: hon hade öfverallt sökt Signe för att förklara sig, men förgäfves. Hon började tro att Signe rest bort. Petra kände att hon åter stod vid en vändpunkt i lifvet. Hennes själs hemligaste tanke hade man slitit ifrån henne och man ville tilltvinga sig ett inflytande på hennes öde, som hon icke kunde tillstädja. Hon kände ju bättre än någon annan, att om hon måste uppgifva sitt lefnadsmål, skulle hon sedan, lik en spån på vågen, drifva omkring för alla vindar. Hon kunde vara glad bland glada, förtrolig bland förtrogna, hon kunde känna sig trygg i allt, men det var endast genom detta hemliga mål, som hon kände sig stark — målet, att en gång uppnå det, hvartill hon kände en brinnande