hade hört dem föreläsa och sedan lärt sig alltsammans utantill! Hela tiden hade hon bedragit dem, det var klart; ännu i går, då hon likväl syntes lemna dem hela sitt förtroende, förteg hon något — då hon log på det oskyldigaste sätt, ljög hon. Och detta hemliga mål! Hvad prosten så ofta i hennes närvaro fördömt, utsmyckade hon som en Guds kallelse, hvilken hon vågade bedja honom välsigna! Ett lif af ytlighet och fåfänglighet, af svartsjuka och alla passioner, af lättja och sinnlighet, af lögn och en ständigt ökad karakterslöshet, ett lif, hvaröfver alla laster kretsade, liksom roffoglarne öfver åtelen, var det, som hon brann af längtan att få hängifva sig åt och bad Gud inviga! Och till ett sådant lif hade prosten och hans dotter hjelpt henne i den tysta prestgården, inför den väckta församlingens stränga och skarpsynta blickar! Då Signe, ljus och frisk, Som vintermorgonen, kom in för att hälsa god morgon på sin far, fann hon arbetsrummet alldeles uppfyldt af tobaksrök. Detta var i allmänhet ett säkert tecken, att prosten af en eller annan orsak kände sig upprörd; men var det så mycket mer så tidigt på morgonen. Han yttrade icke ett ord, utan lemnade henne boken med en nick. Hon kände straxt Petras handstil; en erinring om misstankan och smärtan från gårFISKABFLICEAN, 22