tidigt, omkring en half aln för hvarje gång; men det skulle vara en kraftfull hands kraftiga fingrar för att kunna hålla fast i listerna, hvilka endast hade en tums tjocklek. Hon var dessutom rädd att någon skulle se henne, ty naturligtvis ville man då sätta denna vandring i sammanhang med hennes klättrande på repstegen. Det gällde derföre att komma ifrån den sidan, som var vänd åt gården, och till tvärväggen; hon kom lyckligt dit, men möttes der af en ny fara. Inga gardiner voro nemligen nedsläppta för fönsterna, hvarför hon måste huka sig ned, under det hon i stor fruktan för att falla passerade förbi hvarje fönster. På den andra långväggen satt vattenlisten mycket högt öfver marken, emedan stenmuren der hade en betydlig höjd, men dernere sträckte sig längs hela väggen en häck af krusbärsbuskar, som kunde taga mot henne om hon föll. Men hon hyste ingen fruktan. Det sved i fingrarne, senorna skälfde och hela hennes kropp darrade, men bon gick modigt framåt. Nu återstod blott några steg innan hon var vid målet. Det brann ej något ljus inne hos Signe och gardinen var icke heller nedrullad för hennes fönster; men månen lyste klart in derigenom, så att hon nog skulle kunna se hvarje vrå i rummet. Detta ingaf henne nytt mod, hon nådde fönsterfodret och kunde ändtligen gripa fast