kallelse och för hvilket hennes krafter växte dag efter dag. Att förtro sig till någon efter det misslyckade försöket i Bergen — nej, det hade hon aldrig haft mod till, icke ens till Ödegård! Hon måste bevara denna hemlighet, till dess den fått sådan styrka och säkerhet, att den kunde tåla, att tviflet andades på den. Men huru hade ej allt nu blifvit förändradt! Prostens flammande blickar sågo oupphörligt in i hennes uppskrämda samvete — det gällde här att rädda allt! Hon sökte efter Signe med allt större ifver och oro; men ännu på eftermiddagen hade hon ej träffat henne. Ju längre den menniska, som vi söka, undviker oss, desto djupare känna vi sjelfva skiljsmessans orsak; så gick det äfven med Petra, ty hon öfvertygade sig snart sjelf, att hon gjort sig skyldig til förräderi mot Signe, då hon begagnat hennes vänskap till befrämjande af det, som denna ansåg för syndigt. Den allvetande Guden kunde dock vara hennes vittne, att denna sida af förhållandet aldrig framstått för hennes själ; derföre kände hon sig nu som en stor förbryterska. På samma sätt, som förr en gång i sitt barndomshem, stod hon öfverväldigad af någonting, om hvars tillvaro hon förut ej ens haft en aning! Att samma förtviflade omständigheter ånyo kunde få makt med henne och att hon på denna långa tid ej