Dagens Nyheter – 27 januari 1869, sida 3

Naturvetenskapligt. Månförmörkelsen den 28 januari 1869. Då jorden i sig sjelf är en mörk kropp och belyses endast af solen, så måste hon liksom alla andra kroppar kasta skugga bakom sig. Både solen och jorden äro i det allra närmaste klotrunda kroppar, och derför är den s.k. kärnskuggan i form af en kon, hvilkens spets ligger vänd från solen, emedan solens diameter är (108 gånger) större än jordens. Denna spets sträcker sig, då både solen och månen äro i sina medelafstånd från jorden, 215 jordradier eller i det närmaste 1 soldiameter bortom jorden, hvilket afstånd är mellan 3 och 4 gånger större än månens afstånd från jorden. På det ställe, der denna kägla träffar månea vid nedan, är hennes diameter 2, gånger större än månens. Denne kan således helt och hållet omslutas af kärnskuggan. Då ljuset fortplantar sig rätlinigt, så ligger dennas axel i samma räta linie som solen och jorden och således äfven i ekliptikans (jordbanans) plan. Sammanfölle månbanans plan med detta, så inträdde månen vid hvarje omlopp i skuggan; men de båda planerna luta mot hvarandra ungefär 5, hvarför månen går ibland norr, ibland söder om densamma utan att ingå uti henne. Blott då månen är i eller i närheten af de båda banornas intertektions(afskärnings-) eller 8. k. nodlirie, kan han iogå i skuggan, och enär han liksom jorden är en mörk kropp förlroar han, då detta inträffar, sitt lånade ljus. Detta är hvad man kallar månförmörkelse. När månen vid en sådan inträder i den utanför kärnskuggan liggande halfekuggan, börjar han småningom fördunklas, och vid inträdet i den förra blir han mörk och osynlig. I natt inträffar en sådan förmörkelse.