Dagens Nyheter – 27 januari 1869, sida 2

ket skämtsamt sätt. Petra hörde på, stoppade till öronen, såg upp och gömde sig efter hvartannat. Då Signe slutat, och de båda åter sutto tillsamman i mörkret, hviskade Petra: Vet du äfven orsaken till allt detta? Jag kan omöjligt somna klockan tio, när vi skiljas åt; det, som vi läst, sysselsätter för mycket mina tankar. Då lär jag utantill det bästa af hvad vi läst; jag har på detta sätt lärt mig utantill hela scener, som jag läser upp för mig sjelf. Då vi kommo till Romeo och Julia, tyckte jag att vi ej läst någonting så vackert förut; jag blef vild och galen, och kunde ej motstå frestelsen att försöka med repstegen, ty jag hade aldrig förr tänkt, att man kunde komma upp och ned på en sådan... jag fick tillfälligtvis tag uti en bundt snören... och så kom den skälmen händelsevis att stå och se pål!... Ja, men det är egentligen ej något att skratta åt, Signe, det är så pojkaktigt, och jag blir aldrig annat än en pojke... i morgon dag är jag nu naturligtvis till åtlöje och spektakel för hela bygden... Men Signe, som åter hade brustit ut i skratt, öfverhöljde henne med smekningar och kyssar, och sprang derefter ut, ropande; Nej, detta måste min far veta! — Är du tokig, Signe! skrek Petra, och båda foro af och in i hvardagsrummet igen med samma fart, som de hade aflägsnat sig. De hade så när i