Dagens Nyheter – 27 januari 1869, sida 1

pade, bockade sig ned och ville ut genom dörren. Men Signe var ej sen att släng vägen för henne. — Hvad är detta, Petra, säg? Petra gömde sitt ansigte vid hennes bröst, liksom ville hon begära skydd, men fortfor att skratta lika hejdlöst. Nej, på detta sätt uppför sig ingen brottsling, det började äfven prosten få klart för sig. Han, som var hart när act ge siti raseri luft, drogs med af hennes skratt och började skratta sjelf, ett exempel som Signe ej kunde motstå. Ingenting i verlden smittar lättare än skratt, hvars orsak är alldeles ofattlig. De försök att få veta hvad hon skrattade åt, som gjordes än af prosten, än af Siguc, ökade endast hennes munterbet; tjenstilickan, som stod och väntade, måste slutligen stämma in i det allmänna löjet; hon hade emellertid ett så underligt skratt med hickningar och sugningar, att hon sjelf insåg att det ej passade bland så fina möbler och menniskor, hvarför hon skyndade sig på dörren och slog ned i köket, der hon lät det bryta löst öfver alla gränsor. Naturligtvis förde hon smittan med sig dit, och snart vältade öfver prosten, Signe och Petra en sådan störtsjö af skratt från köket, der man ännu mindre visste, hvarför man skrattade, att detta gaf deras eget skratt ny fart. Då de voro alldeles utmattade deraf, gjorde Signe ett sista försök att få veta KBESKARMLIOKAN. 21