Dagens Nyheter – 26 januari 1869, sida 2

sägelse. Signe tände sjelf ljuset; min far! bad hon ännu en gång då hon räckte honom det. — Ja, jag är äfven hennes far, så länge hon är i mitt hus; det är min skyldighet att undersöka detta. Prosten gick förut med ljuset och Signe och rättaren följde efter. Inom det lilla rummet rådde den största ordning, utom på bordet framför sängen, på hvilket lågo en mängd böcker, den ena uppslagen på den andra. — Läser hon om nätterna? — Jag vet inte; men ljuset släcker hon sällan före klockan ett. Prosten och Signe sågo på hvarandra. De plägade alltid skiljas åt om aftnarna klockan tio, sednast half elfva, och de samlades åter om morgnarna klockan sex eller sju. — Vet du något härom? Signe svarade icke. Men rättaren, som låg på knä och letade efter repstegen, svarade: hon är ju inte ensaml — Hvad säger du, karll — Jo, det är alltid någon hos henne, som hon samtalar med, och ibland äro de mycket högljudda; jag har Hört henne både bedja för sig och uttala hotelser. Hon är väl i någons våld, den -stagkarnt -— Signe vände sig bort; prosten -blef blek, som ett lik. — Och här är stegen — tillade rättaren, under det han framdrog densamma och reste sig upp. Två klädstreck hade blifvit sammanfogade genom ett tredje, som var slaget i knut om det