Dagens Nyheter – 26 januari 1869, sida 2

brygghuset och underrättat om faran. Elden blef visserligen; svart släckt; men på landet, der allt har sin jemna gång år ut och år in, åstadkommer hvarje förändring eller afbrott ett slags uppror i sinnena. Elden är deras största och farligaste fiende, för hvilken de alltid bära fruktan, och när han så kommer och en: natt sticker upp sitt röda hufvud ur afgrunden öch slickar fräsande efter rof, skälfver man och blir ej lugn på flera månader, somliga aldrig mer under hela sitt lif. Då prosten och Signe åter möttes i hvardagsrummet, sedan faran vär öfverstånden och lampan blifvit tänd, tänkte båda på det märkliga deri, att Petras rum, straxt efter upptäckten, blifvit utröjdt och hvarje påminnelse om henne derinne uppbränd. I samma ögonblick hörde de Petras klara stämma ropa och fråga; hon sprang upp och ned i trappan, var än på sin förstörda kammare och än i köket, samt kom slutligen instörtande i hvardagsrummet och utropade: Gud, mitt rum är ju alldeles uppbrändt! Hon fick ej något svår, men fortsatte oupphörligt med frågotna: hvem hade varit der? När kom felden Tös? Och hur hade elden kommit dit? Prosten svarade slutligen, att han och Signe varit deruppe och sökt efter någonting. Han såg på henne med genomträngande blickar. Men Petra visade ej med den ringaste min, att