Dagens Nyheter – 26 januari 1869, sida 2

hon fann detta på något sätt besynnerligt, och lika litet visade-hon någon fruktan för, att de kunnat göra någon för henne obehaglig upptäckt på kammaren. Hon hyste ej en gång någon misstanke, fastän Signe icke såg upp från sitt soffhörn; hon trodde, att denna var förskrämd af eldsfaran och öfverflyglade dem med frågor, buru elden blifvit upptäckt och släckt, hvem som hade kommit först o. s. v., och då hon ej fick svar genast, flög hon ut genom dörren lika hastigt som hon kommit in: Hon kom åter infarande som ett blåsväder, sedan hon till hälften aftagit promenaddrägten, och berättade för prosten och Signe, huru alltsammans gått till, och att hon sjelf hade sett det starka eldskenet och börjat springa så förskräckligt, samt att hon nu var så glad, att ingen värre olycka händt. Under det bon omtalade allt detta, aftog hon det öfriga af sin vinterdrägt, bar ut det och kom åter in och satte sig på sin plats vid bordet, äonu alltjemnt pratande om eldsvådan, hvad den och den hade sagt och fivad den och den gjorde: hela prestgården var ju uppoch nedvänd, och det var mycket nöjsamt! Då de andra fortforo att hålla sig tysta, började hon klaga öfver, att eldsvådan äfven förstört aftonens nöje för dem; hon hade gladt sig så mycket åt Romeo och Julia, som de nu läste, och längtat efter dem, och hon hadej ust ämnat bedja