Dagens Nyheter – 26 januari 1869, sida 1

ena, derefter gick det öfver till det andra strecket, omkring hvilket det äfven slog knutar på en half alns afstånd, för att sedan ånyo löpa öfver till det andra strecket, fortsättande sålunda tills stegen var i ordning. De betraktade den med största uppmärksamhet. — Var hon länge borta? frågade prosten. Karlen såg på honom: borta? upprepade han. — Var hon länge borta, sedan hon kommit ut? — Signe stod och skälfde af köld och förskräckelse. — Hon gick ingenstädes; hon klef genast upp igen. — Upp igen? Hvem gick då bort? Signe gjorde en häftig åtbörd och brast i gråt. — Det var visst ingen hos henne den gången; det var i går natt. — Du såg således ingen annan än henne på stegen? — Nej. — Och det var hon, som gick ned och genast upp igen? — Ja. Hon var sålunda endast ute för att profva om stegen var stark nog, sade prosten och andades något lättare. — Ja, innan hon lät någon annan gå på den, tillfogade rättaren. Prosten såg på honom: Jaså; du tror inte att detta är den första stegen, som hon gjort? — Nej, — på hvad sätt skulle eljest någon kunna komma in till henne om nätterna? — Har du vetat länge, att hon brukade ha någon hos sig? — Nej, inte förr än i vinter, då hon började begagna ljus; det föll mig aldrig in förut, att gå åt detta håll. Prosten utropade i