Dagens Nyheter – 26 januari 1869, sida 1

0 AV Signe ånyo läsa upp den scen, som hon tyckte vara den vackraste af alla: Romeos afsked från Julia på balkongen. Midt under hennes flödande ordsvall kom en a! tjenstflickorna från brygghuset och upplyste, att det fattades klädstreck för dem; en hel bundt var spårlöst försvunnen. Petra fick genast ett förläget utseende och reste sig: jag vet hvar den är; vänta, skall jag hemta den, sade hon och tog ett par steg mot dörren, men då kom hon ihåg eldsvådan, stannade och blef blossande röd: Gud, strecket har visst brunnit upp! Det låg på mitt rum. — Signe hade vändt sig mot henne, och prosten betraktade henne mycket uppmärksamt med vidöppna, men sneda blickar. — Hvad begagnar du klädstreck till? frågade han. Hans andedrägt var hastig; han kunde knappt tala. Petra såg på honom och blef halft skrämd af hans högtidliga allvar, men i nästa ögonblick kändej hon sig deraf frestad att skratta. Hon arbetade visserligen med att qväfva löjet, men då hon ånyo kastade en blick på honom, brast det löst i så klingande, hjertligt skratt, att hon ej kunde upphöra dermed på en llång stund, och deri låg ej mer samvetsqval, än på bottnen af skogens sorlande rännil. Signe hörde detta af klangen och sprang upp från soffan. — Hvad är detta? Hvad vill det här säga? Petra vände sig om, skrattade, hop