Dagens Nyheter – 25 januari 1869, sida 1

nen, blef modren sjuk, på ungefär samm sätt som man eljest blifver trött. Ho sade småleende, att hon ej förmådde at gå, och några dagar sednare, lika småle ende, att nu förmådde hon ej heller at sitta uppe. Hon ville alltid ha dotter hos sig, ty fastän hon ej kunde tala me henne, fick hon dock åtminstone se sit barn, som dessutom bäst kände till, hva modren helst önskade; hon läste för henn ur lifsens bok och sjöng för henne henne barndoms psalmer, de nya, lifliga från hen nes trossamfund. Det dröjde länge innan prosten uppfat tade fulla betydelsen af hvad som sålund; tilldrog sig inför hans ögon; men när ha! fick allt klart för sig, tappade han alla trå darne af sin verksamhet och kunde blot samla sina tankar i en enda önskan, den att hon skulle säga något till honom, en dast några ord — men det öfversteg nu mera hennes förmåga: hon kunde ej längr( tala. Han stod framför sängen och såg pi henne och bad; hon mötte alltid hans blicl med ett småleende, till dess han en dag föll på knä och tog dotterns hand, läg gande den i modrens, liksom ville han säga Se här, behåll henne — hon må bli ho: dig för evigt! Då förklarades henne: bleka drag af ett leende, skönare och me öfverjordiskt än någonsin, och med dett: leende gick hon ur tiden.