Dagens Nyheter – 25 januari 1869, sida 1

Det dröjde derefter mycket länge, innan någon kunde få samtala med prosten. En annan blef förordnad att sköta hans tjenst, och sjelf gick han dag ut och dag in från rum till rum, från det ena stället till det andra, som om han sökte något. Han gick alltid tyst; sade han ibland något ord, så skedde det med halfhviskande stämma — och endast genom att tilltala honom på samma tysta sätt och att passa på, när någon ljusglimt framskymtade bland hans dystra drömmar, kunde Signe så småningom skingra dessa och få honom något mer meddelsam. Nu hjelpte hon honom att söka: hvarje ord, som modren yttrat, framletades ur minnet, och hvad hon hade velat blef ledtråden, efter hvilken båda vandrade fram genom lifvet. Dotterns och modrens förtroliga lif, inom hvars gräns fadren aldrig kommit, blef nu öppnadt för honom och han invigd deri; — från den första stund, hon kunde minnas, genomgingo de detsamma på nytt, de sjöngo modrens psalmer, bådo hennes böner, och de predikningar, som hon föredragit, blefvo en efter annan genomlästa och hennes förklaringar och yttranden deröfver troget ihågkomna. Sedan han på detta sätt inhemtat allt, som hemmet kunde erbjuda, ville han resa dit, der han funnit henne, för att på samma sätt der uppsöka och insamla allt, som erinrade om den bort