Dagens Nyheter – 23 januari 1869, sida 2

som hon väl kände till från den tid, då hon lefde på gatan, men hvilket hon aldrig trott, att en bok skulle våga anföra. Nästan förskräckt häröfver, glömde hon att gråta, men hon stirrade ned i boken — hvad var väl också detta för galenskaper! — och läste med vidöppen mun; det blef allt värre och värre, den ena grofheten öfverträffade den andra, men det hela var dock så obeskrifligt roligt, att det var omöjligt att upphöra, med läsningen. Hon läste till dess hon helt och hållet blef upptagen af boken, hon läste sig ifrån både sorg och bekymmer, både från tid och ort, hos — fader Holberg; ty honom hade hon kommit i sällskap med. Hon log, hon gapskrattade — till och med då prosten och hans dotter stodo framför henne, märkte-hon ej deras allvarsamma ansigten, och erinrade ej hvarför hon kommit bit eller hvilket svar hon fått på sin fråga, utan yttrade skrattande: Hvad är detta, hvad i all verlden är det här för bok? — Hon slog nu sjelf upp titelbladet. Hon hade knapt sänkt sina blickar dit, förrän hon bleknade; hon blickade upp på dem och sedan ned i boken ånyo på den välkända handstilen, som der tecknat ett för henne välbekant namn. Det gifves ting, hvars åsyn träffar med en kanonkulas förlamande verkan, ting, dem man trott sig hafva lemnat mingt hundrade mil bakom sig, men