Dagens Nyheter – 23 januari 1869, sida 2

vårt barn; gif henne ej någon obekant till sällskap. Han vände sig med en skarp sidoblick till Petra: Nej, ni kan inte få stanna qvår här! Petra bleknade, drog en häftig, djup suck, såg omkring sig med förvirrade blickar — och störtade in iettsidorum, hvartill dörren stod öppen, kastade sig ned öfver ett bord och öfverlemnade sig hejdlöst åt smärtan öfver sin brustna förhoppning. — Far och dotter sågo på hvarandra. Denna brist på lefnadsvett, eller att så der storma in i ett annat rum och der sätta sig för sig sjelf, hade endast motstycke i det obesvärade sätt, hvarpå hon kommit från landsvägen och bedt att få stanna qvar: märkvärdigt att hon ej började storskrika för det hennes begäran blifvit afslagen! Prosten gick efter henne, dock ej för att fortsätta samtalet, utan endast för att stänga till dörren om henne. Han närmade sig åter dottern och hviskade med ett villrådigt utseende: Har du någonsin sett maken till fruntimmer? Hvem är menniskan? Hvad vill hon här? Dottern svarade ej genast, men då det skedde, var det med en ännu saktare hviskning: Hon har visserligen ett underligt sätt, men det är dock någonting sällsynt hos henne. — Prosten gick fram och åter, blickande på dörren, innanför hvilken Petra satt; ändtligen stannade han och hviskade: Hon är visst inte vid sitt fulla förstånd? —