Dagens Nyheter – 23 januari 1869, sida 1

och då Signe ej hade någonting att svar härpå, fortsatte han mera bestämdt: Ho är galen, Signe, halffjollig, det är det säll synta hos henne! — Han började åter at vandra fram och tillbaka, han kom in andra tankar och hade nästan glömt sin sista ord, då Signe var i ordning med sit framhviskade svar: det tror inte jag; mej hon är visst mycket olycklig! — Hon böjd sig ned och började åter plocka blan kakelugnsvråns vissnade blommor och blad Hvilken annan som helst skulle af klangei i hennes stämma och af den i hennes an sigte återspeglade sinnesrörelsen ej funni någonting anmärkningsvärdt, men på fadre: gjorde båda djupt intryck och han blef ha stigt förändrad, gick några slag upp oc ned, seende på porträttet, och sade slutli gen, men mycket tyst och långsamt: Tro du, emedan hon ser olycklig ut, att mamm: skulle ha bedt henne stanna? — Hon skull ej ha svarat förr än om några dagar, hvi skade Signe och böjde sig ännu djupar ned öfver blommorna och bladen. De allra ringaste påminnelse om henne der uppe i ramen, isynnerhet när den kom så som vid detta tillfälle, kunde göra dett: hårrika lejonhufvud spakt som ett lams Han insåg ögonblickligen sanningen i hen nes yttrande, han stod som en skolgosse hvilken man slagit på fingrarne för der enklaste sak i verlden, han glömde sin pip: