Dagens Nyheter – 23 januari 1869, sida 1

och han glömde att gå; sent omsider hviskade han: Kanske jag skulle bedja henne att stanna några dagar?... — Hon har ju nu redan fått svar!... Ja, men det är dock skilnad att låta henne stanna här för alltid, eller om hon endast hvilar ut sig några dagar! — Signe tycktes äfven betänka sig en stund, derefter fick fadren följande besked: Du får göra, som du vill. Prosten tog frågan i ännu närmare öfvervägande, under det han gick några slag upp och ned och rökte som en ångmaskin. Slutligen stannade han: Vill du gå in, eller skall jag göra det? — Det är bäst, att ni går sjelf, min far, svarade dottern och blickade upp på honom med sina milda ögon. Han skulle just taga i dörrnyckeln, då ett skallande skratt ljöd inifrån. Det blef åter tyst, men så bröt det åter löst mångdubbelt starkare. Prosten, som ryggat ett par steg tillbaka, skyndade åter fram och dottern följde efter; ty det främmande fruntimret måtte ha blifvit sjukt. Då de öppnat dörren, sågo de Petra sitta qvar på samma ställe, der hon först tagit plats, och framför henne låg en uppslagen bok, som hon hade kastat sig öfver, utan att veta deraf. Hennes tårar hade fallit på bokens blad och hon skulle torka bort dem, då hennes uppmärksamhet fästades på ett uttryck i boken af det mustiga slag,