Dagens Nyheter – 22 januari 1869, sida 3

ANAR STTITS Sv AMMAR Ve Ett förstag till Adelsmötet ansgäende frökenreförmen. C(nsändt.) Herr Redaktör! Historiers gudinna inristade årtalet 1566 på häfdernas blad. Tidens ström, drifven af ärhundradets ider, banade då sin väg fram öfver förtryckets sista skra: kor. Allt för länge fjettrad af föråldrade formers jernhårda händer, kuude nu folkfriheten åter höja sin ädla och krafiigs gestalt. Det var det året en enskild man, medveten om, att ett lands seder vch bruk äro långt mäktigare än dess grundlegar, sökte i det lilla åstadkomma det stora och föreslog en reform, som, så obetydlig den än torde för somliga synas, Jikväl äfven i sin mån skulle bidråga till mensklighketens lösen och det nya statsskickets ändamål: jemnlikhetens herrliga princip. Detta förslag gällde den s.k. frökenreformen. Olyckligtvis var, eller ansågs dess upphofsman vara ofrälses. Trån de adliga familjernas sida stämplades detsamma också genast såsom en stor ogravnlagenhet; och man glömde, att det härutionan ej var sämre än andra reformförslag, sedda från de gynnades ståndpunkt — snararo bättre; ty rättigheten till frökentiteln tillkom ej ridderskapet och adoln, på grund af någon känd jag eller författning. Säkert är omellertid, att, var reformförslaget ogrannlaga, var det adliga motståndet det i en änru högre grad, att ej säga något värre, och troligen ensam i sitt slag i Europa. Och detta motstånd var desto besynnerligare, som det nyligen antagna representationsförslaget gjorde den förhoppning berättigad, att adeln, sedan den förlorat sin politiska betydelse, skulle i någon mån afstå från särskilda utmärkelsetecken, som derefter blott tjenade till, att å ena sidan underhålla fåfängan, å den andra afunden, och mellan båda splitet. Emellertid har den lilla reformen ej vunnit den framgång, den i sanning förtjenat, och adelns motstånd har förorsakat att den äfven blifvit afvisad af de klasser bland de ofrälse, som i första hand borde befrämjat den, och detta af en grannlagenhet, som adeln hvarken sett eller visat tillbaka. Vi skrifva nu 1869, och hvad man än må säga har reformen ej kommit stort längre, än då den först bragtes i gång, d. v. s. föga öfver umgängeslifvets tröskel. Och göres ej något särskildt för saken, skall väl säkert ännu i måvga år mamsellen låta den adliga sy-fröken på sig profva den nya balklödningen; spel-fröken undervisa mamsellen på piano; fröken-guvernpanten Jära mamsellen språket och flera dylika förbållanden ega rum, der de i hvarje ögonblick uppräkrade olika tittarna måste å den lyckliga sidan gifva anledning till vissa jemforelser och tavkar, der de annars ej skulie komma ifråga; å den andra till ständiga vålstyrg, som ett obevekligt samhälles fördomar låta fattigdomen och högmodet tillfoga det sednares mindre gynnade bara. Än länge torde tvänne knsiner, lika i allt utom i ramn, komma att olika betitlas och redan i barnkammarn lära känna bördens företräden och ett fördomsfullt samfundslifs dårskaper. I nästa måvad sammanträder det pya statsskickets första gdelsmöte. Det är, enligt insöndarens tanke, af detta möte, man bör vänta afhjelpardet af ofvan antydda missförhållanden. Det är dit titelreformens anhängare böra värda sina blickar och förhoppningar. Blard ridderligheten sjelf skall säkert mer än en uppträda såsom damerra3 riddare och en god saks förkämpe. . På det gamla riddarhusets bävkar skola nu sitta afkomlingarse af Svcriges store statsmän och krigare, tör att öfverlägga om obetydliga ekonomiska ärander; men då och då skola de äfven höra snillets tal om tidens kraf och folkets ön-kvingar. Detta adelsmöte skola vi upplefva och flera till; men man skall snart finna att riddarhusets tid är förbi; aftonsolen belyste dess vaperprydda väggar, vär föderaa till framtidens män utarför applåderade en ny dag för Sveas tolk. Må adeln under sin återståerde tillvaro visa sig forrtiden värdig, må den ej låta sig öfverraskas af tiden, utan räcka den handen, må dena betänka, att dess namn äro nog kära för Sveriges innevånare, för att ej behöfva mot glömskan skyddas af särskilda utmärkelsetecken! Vill adeln tro detta, då utfärdar den till sina medborgare en offentlig inbjudan, att med sig dela frökentiteln och förvärfvar sig derigenom samtidens tacksamhet och efterverldens pris för — — 3