Dagens Nyheter – 22 januari 1869, sida 3

Svin alUvtcla på UUCHIRPBINULLTLDS BUVIW IUUGly UVA materiella och andliga kulturen. E. D. PION A Leka okrert Ah fobotesbet ANN Hvarjehanda nyheter. I afvaktan på tillfälle, a att få meddela några bättre motioner från denna riksdag, vilja viuader ålla våra läsare med följande motioa, väckt i bovdeståndet vid 1834 ärs riksdag af den ryktbare Nils Insulin och mycket lustig att läsa: Ifrån fäder, hvilka ristat den täldstaruna i norden, har svenska tolkets lägstift ande makt hemfallit oss i arf; och emot de många seklers våld och list, som ligga emellan dem och oss, bar det tinnu lyc: kats att värja denna skönaste blomma af den borgerliga friheten; mon dessa fider stiftade icke ailenast sina lagar; sjelfva bandhöllo de och tillämpade dem; trån de ättegamla högarne gick dånet af deras domar som ett segerbud genom verlden, och, mina bröder, det hör till undantagen, att vår domsröst når längr oe än i mariginalen af on hiradsrätts eller lagman: tts prot okoll! Låtom oss undgå historisk skild hura dessa rvånande omstörtningar tillkom Att tiden medfört dem, vore det enda ni skulle erfara; och det veta ni förut. Men tiden måste vända sivu blad och hela de sår han slagit. Ft lets bestånd, för dess högsta syftemål: en s ning af det väl ansvarsfulla, men ändå m ak iggande kallet, att dömt lh näste den röstboräkning för på landet. i: visans helig nans hand. ec g och ovaDen b sepröfv vade, af lyckligare anlag i domarens viärf inkallade och deraf uppmirksamheten och erfarenheten härdade mannen vill fatta dem. Ilan råder och varnar, men tillfälligheten har anvisat honom en plats bland den såkallade nämnden, derifrån herr ordförand 1 sina drömda företriden finner det under sin värdighet att lyssna till någon annan iän bifallets r ningen, som man vill fr ; domstolens ar som stär på spel; ådagaläiggandet af den egna meningens d it fordrade en omröstning; men dess utgång är litt att förutse, så länge det olyckliga sta dgandet qvarstår, att den först skall säga sin mening, som ytterst i rätten sitter, och det för lagens helgd int vådligare, att nämndens röst fordras enhälli gZ, för att göra sig gällande. Hvart vill den yugste höämndemannens urskillning, den vare sig aldrig så väl förståndig, komma undan denna dunst af a agrum, som ordföranden håller för honom? Nej, låt den, som, grånad i öfverväganden och begrundningar, häfdar den främsta platsen bland nämnden, göra början; och det vore vill besynnerligt, om hi an icke skulle få sina colleger att erkänna makten af hans vilja och förstånd, den sikerhet hvarmed hans erfarenhet omfattat och följt undersökningen, och den klarhet i framställning, för hvilken svenska allmogen i synnerhet är utmirkt och ryktbar, detta allt med så mycket lyckligare följd för bevarandet af parters riitt, som det hitintills icke lärer gifvas flera exempel, att en nämnd från ordföranden varit af skiljaktig mening, än att nämndens sålunda egna dom inför den högre pröfningen behållit platsen. Härmed vore redan något vunnet för den ära och det förtroeude jag vill börda åt domaremakten; men långt ifrån nog. som svenska menighetens re presentant, fordrar j eg fullt ut dess andel i fosterlandets lagskipning; och lika högt som detta anspråk lärer underslödjas af folkets bifall, skulle mitt omdöme fela, om grunderna, hvarefter denna andel bör beräknas, icke lågo öppna idagen. Begreppet om all constitutionel samhällsinrättning hvilar ytterst på vissheten i den förestillning, att dess högsta styresman al drig kan fela. Den flygtigaste urskillning måste fatta och vitsorda denna grundsats; och likväl har vår högste styresman, h. m:t konungen, endast tvenne röster i sin högsta domstols beslut. Emot ti limpningen af detta besvurna förhållande till den fråga, jag nu ämnar underställa fäderneslandets högsta tribunal, må vil invändas, om någon skillnad emellan högsta domstolens ledamöter och nämndemiinnen i en häradsrätt; men — denna anmärkning äfven medgifven — hvad bevisar väl den emot den omätliga skillnaden emellan en konung och en hiäradshöfding eller lagman? och forskningen och sanningens fackla, lyser hon endast ordensbant och eraschaner? nej, de blixtrande strålarne falla med samma klarhet ider inneslutna viljans som i den mäktigaste skarpsinnighets öga, ty det är just upplysningens första element, att vara gemensam för alla, som förmå att fatta den. Vid bennes låga kräfver svenska bonden ut den dyrbaraste rätt han äger, och som i ättartal går jemns med den första plog, för hvilken svenska jorden öppnade sin famn. Det är denna ritt, fösterland bröder, jag å hans vägnar, dock med någo t hvad man kallar tidens fordringar, vill vinna åter, då jag härmedelst uppträder i milt representationskall, y kande att höäradshöfding eller lagman må, vid ärendenas afgörande, icke iäga mer än 2 ter och hvarje ledamot af nämnden deremot hvar sin, i hvilken följd jag till antagande, i grundlagsenlig ordning, föreslår följande förändrade redaction af 23 kap. 2 rättegångs-balken När dom å hbiradseller lagmans-ting fällas ekall I öfverväge nämnden, der den så nödigt pröfvar, saken och underrätte sig om Ing, i thy fall något stadar emellan ordPp 28, omröstning s böri den ordning, rägetligon. och gonast anstill efter ordföranden, er den sin mening, som frilms imnden sittc ter den, som är honom mast Oo. s. v. — Sedan rösterna med angifne skäl blifvit till rättens protokoll noga uppfattade, gånge saken till doms, efter t thy som de flesta säga; och var andens mening dervid beräknad Aro rösterna lika, eller uppstå flera och så söndrade mening att de icke kunna jemkas tillsam m gille ordförandens röst för rättens beslut; och svare hvar för sig, efter lag, för sin dom, Stockholm den 1 Mars 1834. N. INSULIN. Riksdagsman från Stockholms län. En men med korakter. Vi ha förat i denra tidning omtaat en nyligen timad uppresning i Cadiz. En stor del af befolkningen deltog i dexra; och utmärkta sig i synnerhet 2 Calonah an CAM MAHA Itt. aan teff landa