Dagens Nyheter – 22 januari 1869, sida 2

— 134 — föreställningen, att man här trädde in ut ett, midt i en trädgård, uppfördt drifhus, Man hade likväl ej varit derinne många minuter, förrän man ej längre märkte blommorna: kyrkan, som låg fritt på en höjd till höger, var det man främst såg, jemte den blånande rand, mot hvilken hon aftecknade sig, och hvilken strömmade skimrande bort så långt mellan fjellen, att man stod oviss, om det var en insjö eller en arm af hafvet, som bugtade in. Och sedan sjelfva dessa fjell! Intet enstaka, utan fjell vid fjell, den ena väldiga ryggen beständigt bakom och öfver den andra, alldeles som stode man här vid gränsen af den bebodda verlden. Då Petra vände sina blickar från den storartade utsigten, syntes henne allt inne i rummet vara liksom invigdt af synen derute; allt stod rent och luftigt och bildade liksom en blomsterram omkring den obeskrifligt sköna taflan. Hon kände sig omgifven af någonting osynligt, som gaf akt på hennes åtbörder, ja, på hennes tankar, hon gick omedvetet omkring för att undersöka och känna på allt. Då såg hon öfver soffan på långväggen, vändt mot ljuset och utsigten, ett porträtt i naturlig storlek af ett fruntimmer, som småleende såg ned på henne. Hon satt med hufvudet litet på sned och med sammanknäppta händer, och den högra armen hvilande mot en bok, på