Dagens Nyheter – 22 januari 1869, sida 2

hvars rygg stod med tydliga bokstäfver Kristlig husandakt. Ljushårig, med skär och genomskinlig hy, spred hon ljus öfvei hela rammet och skänkte helgdagsfrid åt allt, hvarpå hon lyste. Småleendet var hennes naturliga allvar, men allvaret var hängifvenhet. Hon syntes vara en af de få, som tillvinna sig allas kärlek; ty hon såg ut att kunna förstå allt och alla, emedan hon i alla och allt såg endast det goda. Hennes ansigte bar spår af en svag helsa, men denna svaghet måtte vara hennes styrka: ty kunde välnågon menniska finnas, som ville såra henne? En krans af evighetsblommor var virad omkring ramen och förtäljde, att hon var död. — Detta var min mor! hörde hon en mild stämma. yttra bakom sig och vände sig om mot dottern, som hade gått ut, men nu kommit in igen. Men hela rummet var hädanefter för henne uppfyldt af porträttet, allting påminde henne derom, allt fick en klar belysning deraf, allt var inrättadt för detsamma, och dottern var dess lefvande afoild, ehuru mer sluten och något mer tillbakadragen. Modren tilldrog sig allas blickar och gaf dessa fullt tillbaka; Signe nedslog sina, men hon stod der lika ljus och lid. Hon hade äfven modrens figur, likväl utan ett spår af sjuklighet; de lifliga färgerna i hennes tätt åtsittande drägt, i örklädet och den lilla halsduken, som var