Dagens Nyheter – 22 januari 1869, sida 1

framför trappan stodo prestgårdens kor och slickade saltet från hans hand och från stenhällen, hvilken han beströdde dermed. Prosten var ingen storväxt, men en kraftigt byggd man, med kort hals och låg panna. De buskiga ögonbrynen hvälfde sig tungt öfver ögonen, som ej gerna ville se öppet och rakt fram, utan alltemellanåt blickade åt ena, eller andra sidan med liflig glans. Hans kortklippta, tjocka hår var grått och stod i vädret åt alla sidor samt växte långt ned på nacken lika tätt, som på hjessan. Ian nyttjade ingen halsduk, utan hölls skjortan tillsamman af en knapp under hakan, men detta hindrade icke att hans hårbevuxna bröst tittade fram; ej heller var skjortan tillknäppt vid handlederna, utan hängde linningarne ned öfver de små, senfulla, nu slemmiga händerna, med hvilka han strödde saltet. Både händer och armar voro ludna. Han sände ett snedt, skarpt ögonkast åt det främmande fruntimret, som stigit ur åkdonet och trängt sig fram mellan getterna till hans dotter. Hvad de båda talade om, kunde han omöjligt höra igenom alla de oljud, som kreaturen uppstämde; men nu blickade begge på honom och gingo omgifna af hela getskaran, fram till trappan. En vallgosse föste, vid ett tecken af prosten, undan korna, så att platsen blef fri. Signe, hans dotter, ropade —