Dagens Nyheter – 21 januari 1869, sida 1

sökt att lära mig det. — Jaså, ni har det; så; så, låt oss då höra! Och Petra ställde sig på golfvet och deklamerade liksom ilskarinnan i gårdagens spektakel: Jaj helser daj, min älskadä, gu mårrån! — Hvilken olycka har skickat hit er! Har ni kommit för att göra narr af min hustru? Ett skallande skratt hördes från sidorummet och direktören öppnade dörren, yttrande utan spår till minne af att de nyss stått som dödsfiender mot hvarandra: Här är en norsk flicka, som karrikerar dig, kom ut och hör på! Ett qvinnohufvud med okammadt, yfvigt svart hår, mörka ögon och stor mun tittade in och skrattade. Petra tog några steg mot henne; ty det måste dock vara älskarinnan hon såg — nej, hennes mor, tänkte Petra, då hon kom närmare. Hon såg på hufvudet och frågade: Jag vet inte — om det är ni — — eller om ni är hennes mor? — Nu måste äfven direktören skratta; qvinnohufvudet hade hastigt dragit sig tillbaka, men man hörde åter ett klingande skratt från rummet. Petras förlägenhet uttrycktes så talande i hennes ansigte, ställning och minspel, att direktören blef uppmärksam. Han såg på henne en stund, tog derefter en bok och sade, såsom hade ingenting förefallit: Läs här, min flicka, men läs såsom du sjelf talar! — Hon började genast. — Nej, nej, det är oriktigt; läs på norska — för allt i