Dagens Nyheter – 21 januari 1869, sida 1

-— 20 och ut på gatan. Ton sprang genom folkträngseln i staden och grät, och detta väckte naturligtvis ett ofantligt uppseende. Folk stannade, gatpojkarne sprungo efter och om några ögonblick hade hon en hel skara, som följde sig hvart hon gick. Petra hörde i sorlet och ropen bakom sig dyningar från dessa fasans nätter, då hon satt undangömd på sitt vindsrum, hon erinrade sig de förskräckliga ansigten, af hvilka hon då sett luften uppfyld, och sprang ännu fortare, för att komma undan. Men dessa hemska minnen växte vid hvarje steg liksom gorlet bakom henne, och då hon kommit in i huset, der hon bodde, och slagit porten i lås, då hon ändtligen stod på sitt rum och hade dörren säkert stängd, måste hon kasta sig ned i en vrå för att undfly dessa ansigten, hon slog bort dem med händerna, med hotelser, sjönk slutligen alldeles utmattad tillsamman, grät mindre våldsamt — och var räddad. Framemot aftonen samma dag reste hon från Bergen inåt landet. Hon visste i sjelf hvarthän det bar, men hon ville til ett ställe, der ingen kände henne. Hon åkte i en karriol, med en koffert bakpå och på den skjutsgossen. Regnet öste ned, hon satt nedhukad under en stor regnhatt och såg ängsligt antingen på fjellväggen å ena sidan, eller ned i bråddjupet å