Dagens Nyheter – 20 januari 1869, sida 3

kring 1 Otaheitis skogar. Om guld och silfveraorbetens komntrolleråing. För ett eler annat år sedan berättade vi, att representationen i Belgien afskaffat de i detta land då ännu gällande, föga tidsenliga och öfverdrifvet stränga stadgandena för guldoch silfverarbeteas kontrollering och försäljning. Vi uttalade då den förhoppning, att en liknande åtgärd svart måtte blifva vidtagen här i landet, der dylika stadganden änna qvarstå och tillämpas med den mest drakoniska stränghet, hvilket bland annat har till följd, att vi ännu icke kunna iäfla med utlandet i fråga om dylika arbeten, förutom det att de, i all sin ursprungliga välmening, lägga alldeles obehöriga band på både konsument och tillverkare och, hvad. värre är, kunna leda ända derhän i tillämpningen, att en redbar man stämplas och dömes såsom bedragare. Att en sådan förordning öfverlefvat sin tid är klart, och en motion om dess upphäfvande är af högsta behofvet påkallad, hvilket vi lägga hrr representanter på hbjertat. Vi ha af en fackman förskaffat oss några upplysningar i ämnet, hvilka vi här meddela till belysning och rättfärdigande ai den ofvan uttalade förkastelsedomen öfver den nu ifrågavarande lagen. Till guldarbeten användes i utlandet vanligen 14 karats guld, under det att lagen förbjuder våra guldsmeder att afyttra gnldarbeten om mindre än 18 karats halt. Detta påbud medför två väsendtliga olägenheter: dyrbet och mindre slitbarhet; ty det billigare 14-karatsguldet är hårdare och följaktligen mera lämpligt till sådana föremål, hvilka äro underkastade mycken slitning och nötning, exempelvis ringar och klockkedjor. Att det omöjliggör all konkurrens med utlandet i fråga om priset är tydligt, och följden bäraf är, att vi årligen införa betydliga qvautiteter af 2. k. underhbaltiga franska guldarbeten, hvilka kunde göras lika väl och lika billigt här hemma, om ej en absurd lag bundo våra guldsmeders händer. Lika ofördelaktigt ställa sig förhållandena i fråga om silfver. Den legeriag, som bäst motstår slitning, är den 12-lödiga, hvilken ock begagnas i våra mynt; men guldsmeden får icke afyttra silfverarbeten, hvilka icke äro någotöfver 13-lödiga — följaktligen mjäksare och dyrare. Följderna häraf äro de samma, som nämndes i fråga om guldet. Lagen stadgar ru, att den guldsmed, som tre gånger beträdts med att hafva afytirat underkaltiga arbeten, förlorar sina rättigheter och bötar dertill; de 1vå första gångerna slipper han med böter. Men dertill kommer, att en guldsmed, som för dylik förseelse varit tilltalad och dömd, af allmänheten alltid betraktas mycket misstänksamma blickar — hardt när såsom en bedragare, äfven ehuru han, såsom nedan skall visas, kan vara oskyldig till det brott, för hvilket han blifvit dömd. Vid kontroilen i hufvudstaden tillgår så, att hvarje arbete eller post, som till kontrollering anmäles, genast pröfvas och afstämplas, eller, om det befinnes underbaltigt, sönderslås och återlemnas. Så icke i landsorten; der utöfvas kontrollen på det sätt, att en magistratsperson af hvarje arbete, som till kontrollering anmäles, afskrapar några spånor. Dessa prof uppsändas hvar tredje månad till kostrollkontoret för att profvas; men profverna från samtliga de arbeten, en guldsmed under qvartalet fått afstämplade, äro sammanblandade, hvadan, derest profvet skulle visa sig underhaltigt, omöjligen kan utrönas, i hvilket af de under qvartalet utsläppta arbetena felet förefinnes. Trots all lagens stränghet kan således ett underhaltigt arbete utkomma i handeln; antag att detta arbete sedermera inköpes af en annan guldsmed för att nedsmöltas. Han finner det kontrolleradt och halten angifven, slår sönder och smälter det tillsammans med annan full-lödig metall, som ånyo förarbetas, kortrolleras och utsläppesirörelsea. Men vid nästa prof befiones äfven denne andra guldsmed baiva gjort sig saker till bedrägeri, dömes och straffas fullkomligt oskyldig. Så kan det gå, då lagen om kontrollering tillämpas så, kom ru är fallet i landsorten. På grund af hvad nu anförts skulle vi vilja föreslå: fullkomlig frihet för guldoch silfverarbetare att törarbeta och försälja hvilka legeriogar, i avilka nämnde metaller ingå, han fipner för godt; dock med -:åliggande, vid ansvar såsom för bedrägeri, att å hvarje från honom utgående arbete anbringa tydlig stämpel, angifvande den verkliga guldeller silfver-halten. Skulle man icke med ens vilja gå så långt, föreslå vi: att kontrolleringsbestyret uppdrages åt sakkunnig person i hvarje kommun (t. ex. apotekare, lärare i komi vid skolorna), som är skyldig afprofva hvarje särskildt arbete innan den stämpel, som utvisar dess halt, åsättes detsamma. Det bör tilläggas, att afprofningen af guld och silfver är mycket lätt verkställd, så att prakti