Dagens Nyheter – 19 januari 1869, sida 2

den derför genast för att endast medtaga pengarne. Hon fann der icke 100, utan 300 specier! Annu en gång hade således Pedro Ohlsen, tvärtemot modrens vetskap och vilja, gifvit henne penningar! Hon begrep emellertid så litet penningarnas värde, att summans storlek alldeles icke förundrade henne; derför föll det henne ej heller in att reflektera öfver orsaken till en så stor gifmildhet. I stället för ett af glädje öfversvällande tacksägelsebref med aningsfulla frågor, fick Pedro Ohlsen från Gunlaug sig tillställd en skrifvelse, adresserad till henne sjelf, i hvilken dottern med allt annat än vänliga ord förrådde sin välgörare och frågade, hvad hon skulle göra med den i smyg gifna summan. Det första starka intrycket, som Petra mottog, var icke af staden, utan af den omgifvande naturen. Hon kunde ej befria sig från den känslan, att fjellet hängde så nära öfver henne, att hon borde akta sig för det. Hon kände liksom en börda öfver sig för hvar gång hon lyftade ögonen och derefter genast böjelse att sticka ut händerna och klappa på. Ibland föreföll det henne deremot, som om hon var innestängd, utan att det fanns någon utgång. Glömdt af solen, stod fjellet der mörkt och tungt, molnen hängde ned derpå eller seglade öfver detsamma, storm och regn vexlade oupphörligt och från fjellet kom alltsammans: