Dagens Nyheter – 19 januari 1869, sida 2

hade med ljus, en hel verld med förtjusande utsigter öppnade sig, om hvilka hon förut ej drömt, smekande melodier förde henne dit, skämt och liflighet tonade öfverallt i luften, alltsammans svingade sig med långsamma vingslag uppåt, sänkte sig åter sakta, samlade sig, delade sig ånyo ystert och hastigt — till dess ett starkt mörker föll och insvepte allt; det föreföll henne, som om allt hvirflade bort i larmet af en brusande fors. Åter hördes en enskild ton, såsom från en fågel på den våta grenen i djupet; bäfvande och vemodig började den, men luften derofvanför klarnade vid hans sång, litet sol blänkte fram — och ånyo fylldes de sköna, vidsträckta utsigterna af det underliga gungandet och fladdrandet bakom solstrålarne. När det på detta sätt hade fortgått en stund, se, då slutade allt mildt och fredligt; de jublande skarorna sväfvade allt längre och längre bort, ingenting annat syntes än solstrålarne, hvilka summo genom luften och smälte bort — öfver hela taflan endast solsken, öfver allt ljust, tyst och stilla — och dermed försjönk allt i en salig dröm... Hon reste sig ovilkorligt, då ouvertyren var slut, ty hon var beredd att gå hem. Men, hvad under! Der gick ju den vackra, målade väggen upp och försvann vid taket! Hon satt i en kyrka, en kyrka med hvalfbågar och pelare, en kyrka med orgelmusik och