Dagens Nyheter – 19 januari 1869, sida 2

festglans, der menniskor kommo in, iklädda drägter, som hon ej kände igen, och talande — ja, de talade i kyrkan! — ett språk, som var henne främmande. Hvad! De talade äfven bakom henne. Sitt ned! sade de, men det fanns ju ingenting att sitta på, hvarför de två personerna i kyrkan äfven ganska riktigt blefvo stående. Ju längre hon såg på dem, desto mer öfvertygad blef hon, att deras drägter hade likhet med hvad hon sett å ett porträtt af Olof den helige — och, se der! nu nämnde de ju äfven den helige Olofs namn. — Sitt ned! hörde hon åter bakom sig; sitt ned! ropade flera röster. Det är kanske någonting bakom mig äfven att se på, tänkte Petra och vände sig hastigt om. Hon såg der endast en mängd vredgade ansigten, några till och med hotfullt blickkande på henne: nej, allt det här är inte riktigt naturligt, tänkte hon vidare och ville lemna teatern; men då drog en äldre fru, som satt bredvid, i hennes klädning: Men så sätt er då, barn, hviskade hon; de, som ha plats bakom, vilja äfven se. I ögonblicket var hon på sin plats; ty nu förstod hon: teatern är naturligtvis der inne och vi sitta här och se på — ja visst, teatern; hon upprepade ordet flera gånger, för att behålla det i minnet. Derefter såg hon åter in i kyrkan; men den, som talade, kunde hon omöjligt förstå; först när