Dagens Nyheter – 19 januari 1869, sida 2

Riksdags-Nyheter. Riksdagens högtidliga öppnande försiggick i går. Dessförinnan egde den öfliga gudstjensten rum i Storkyrkan. Sedan hrr riksdagsmän med öflig andakt öfvervarit denna (åervid predikan hölls af hofpredikanten Steiometz) begåfvo de sig till rikssalen, dit äfven den kungliga processionen srart anlände med gammaldags pomp och ståt, rolig för barn att påse och egnad för gammalt folk att le åt. Konungen böll från sin tron det tal, som bär ofvan är meddeladt. Justitieministern uppläste derefter berättelsen om hvad i rikets styrelse sedan förlidne riksdag tilldragit sig. Dernäst framträdde första kammarens talman och böll till konungen ett tal, deri ban uttryckte att Svea folk med uppriktig glädje mottagit underrättelsen om den beslutade trolofningen mellan prinsessan Lovisa och kronprinsen af Danmark. Han yttrade vidare: Vid denna, likasom vid hvarje sammanträidande riksdag, föreligga både många och vigtiga ärenden till afgörande. Meningarne kunna vid detta afgörande vara delade angående hvad bist är och för fiderneslandet nyttigast; stridigheter kunna förekomma beträffande valet af den väg, som säkrast leder till målet; men högt öfver dessa delade meningar, dessa stridigheter stå, erkinda och äl skade af alla, lagens välde, konungamakt och folkfrihet, tillsamman hvarandras bästa stöd. Under enigt) förbund emellan dessa makter, och med fäderneslandets sanna vil till mål för allas sträfvan, blir lagstiftningens arbete fruktbärande, samt samhillsbyggnaden, genom ständigt fortgående förbättring, mer och mer fullkomnad. Andra kammarens talman yttrade sig mycket mera ödmjukt i ordalagen än den första kammarens. Han talade om svenska folkets undersåtliga vördnad, trohet och tillgifvenhet. Mindre lycklig, än man är van att finna biskop Sundberg som talare, torde han befinnas vara, då man hör fortsättningen, ty den hörde knapt till ämnet. Ur biskopen sado nemligen: Huru varaktigt sådana känslor kunna fortlefva icke blott år från år, utan från slägte till slägte, visar den hänförelse, hvarmed en stor konungs minne nyligen blifvit i hela landet firadt. Ja, vårt folk älskar djupt de konungar, hos hvilka det igenkänner den bästa sidan af sitt eget skaplynne, och efterverldens kärlek hör dem till lika visst som gsamtidens. Efter lyckönskningar till den förestående före) Här har Posttidningen i sin version af talet ordet evigt, hvilket ansenligt förändrar meningen.