Dagens Nyheter – 19 januari 1869, sida 1

Ave oo så att taket kunnat lyfta sig och splittras i stycken. Straxt derefter bedyrade en, att de hade begått en skamlig orittvisa mot Gunlaug, detta bekräftade en annan med en ed, och snart bedyrade alla med en mun, att aldrig någon blifvit så oriättvist behandlad som hon. Då det ändtligen blef tyst i rummen, emedan de längtade efter att få höra Gunlaug yttra sig, svarade hon med: att tacka dem så mycket; men — fortsatte hon, under det hon samlade ihop flaskor och glas — så länge jag ej säger någonting derom, behöfver väl ingen annan heller göra det. Hon gick ut, då hon samlat ihop så mycket, som hon kunde bära, och hon kom åter in efter mer, till dess borden blefvo toma. Men från denna stund var hennes välde orubbligt! —— Sjunde kapitlet. Sent en qväll och i svartaste mörker fällde skeppet ankar i Bergens hamn. Yr i hufvudet efter den nyss öfverståndna sjösjukan, fördes Petrai kaptenens slup mellan ett oräkneligt antal större och mindre fartyg upp till den svärm af roddare, schåare och gatpojkar, förbi hvilkas uppehållsorter vägen gick. De stannade framför ett litet, vackert hus, der en gammal fru, på kaptenens anhållan, mottog Petra på det vänFISKARFLIOKAN. 14