Dagens Nyheter – 19 januari 1869, sida 1

hon kunde se, att det var en vacker ung man, förstod hon äfven ett och annat ord af hvad han sade, och när hon hörde att han talade om kärlek och att han var förälskad, förstod hon nästan hvarje ord. Snart kom en tredje in på teatern, hvilken genast tilldrog sig hennes hela uppmärksamhet, ty hon visste af gamla teckningar att det var en munk, och munkar hade hon länge längtat att få se. Munken gick så tyst och smygande, han visade ett så gudfruktigt väsende, han talade så redbart, så långsamt, att hon kunde uppfatta hvarje ord. Men i samma ögonblick vänder han sig bort och yttrar alldeles motsatsen af hvad han nyss sade — Gud, han är ju en skurk! Hör, han talar ju som en riktig spetsbof och som en sådan ser han äfven ut! O, att den vackre unge mannen ej kan märka det! Åtminstone borde han kunna höra det! — Han bedrager er, hviskade halfhögt. — Hyss! sade den åldriga run. Nej, den unge mannen hörde det ej, han aflägsnade sig, fullkomligt litande på munkens redlighet, de gingo slutligen alla — endast en gammal man kom in. Hvad vil detta säga? När den gamle mannen talar, är det ju den unge mannens röst hon hör, äfven hans ord... och likväl står den gamle mannen der... Men se, se! En lysande procession af hvitklädda flickor går lång