Dagens Nyheter – 19 januari 1869, sida 1

äfven om de kände någonting derom från skolan, ty i hennes födelsestad fanns ju ej någon teater, icke ens någon byggnad som kallades teaterhus. Kringresande djurtämjare, lindansare och akrobater, som emellanåt besökt staden, hade antingen begagnat en sjöbod eller också gifvit sina föreställningar ute på marken. Hon var til den grad okunnig, att hon ej ens kände behof af att framställa några frågor till sina grannar, hon satt med gladt och frimodigt sinne och väntade på någonting märkvärdigt, t. ex. kameler, apor eller dylikt. Mer och mer förtrogen med denna föreställning, började hon att se djur i hvarje ansigte omkring sig, både hästar, hundar, räfvar, kattor, kaniner, och det roade henne att upptäcka djur-likheter bland publiken. Derunder samlades emellertid orkestern, utan att hon märkte det. Hon hoppade, förskrämd, högt i luften vid det hastiga och skarpa dånet från pukor, trummor, basuner och horn, hvarmed ouvertyren började; hon hade förr ej hört sådan musik eller flera instrumenter på en gång, än på sin höjd ett par fioler och en flöjt. Vid denna brusande herrlighet bleknade hon, den hade något af en kall och mörk störtsjö, hon satt i ängslan för det kommande, att det skulle bli något ännu värre, och ändå fruktade hon för att allt skulle upphöra. Snart kommo milda harmonier