Dagens Nyheter – 18 januari 1869, sida 2

hel, om röken steg upp från hennes skorsten. Jo, det var sannt! Der satt hon ju som förr! Man klättrade upp på hålvägens andra sida för att få bättre utsigt; ja, hon satt framför spiseln, hon såg ej upp, utan följde ögonen handen och handen arbetade; ty hon hade kommit tillbaka för att åter förtjena hvad hon hade förlorat, först och främst de 100 specierna, som hon var skyldig Pedro Ohlsen. I början nöjde man sig med att på detta sätt blicka in till henne; man hade ondt samvete och vågade derför ej genast besöka henne. Men efterhand kommo de — först husmödrarna, de vänliga, de goda! De fingo dock, tyvärr, ej tillfälle att tala med henne om någonting annat än affärer, ty Gunlaug hörde ej på något annat. Derefter kommo fiskrarne, sedan köpmännen och skepparne och slutligen — den följande söndagen — sjömännen. De måtte ha kommit öfverens derom; ty frampå qvällen blef huset i ett ögonblick så öfverfyldt af folk, att icke endast de bådå egentliga värdshusrummen blefvo upptagna, utan måste alla bord och stolar, som begagnades i trädgården under sommartiden, fram och ställas i köket, i förstugan och i det mörka rummet på sidan af köket. Ingen, som såg denna samling, kunde. ana med Kvilka känslor dessa styfhändta och väderbitna karlar sutto. här. Gunlaug. hade nemligen återtagit sitt tysta