Dagens Nyheter – 18 januari 1869, sida 2

— dnm, vidunder till anteckningsbok, räckte henne den och hviskade, att deri lågo de hundra specierna — och litet till. Hon sträckte ut handen för att tacka honom, och dervid kom hon så nära hans ansigte, att hon såg hans ögon i fuktig glans fästade på sig. Med henne reste ju ock den ringa återstod af lif, som ännu fanns qvar i hans bortdöende tillvaro! Han skulle så gerna velat säga någonting till henne, som kunnat binda en vänlig tanke vid hans minne, när han snart ej mer fanns till; men han var förbjuden att göra det. Han skulle helt visst tagit mod till sig och öfverträdt detta förbud, såvida han kunnat få fram ett ord och såvida Petra hade velat hjelpa honom; men det gjorde hon ej. Hon var så trött och uppskakad, och dessutom stod det så klart för hennes minne, att det just var han, som förledt henne att första gången bryta mot modrens befallning, och detta väckte en bitter känsla. Hon ville ej ha något vidare att göra med honom, och denna känsla blef starkare, ej svagare, ju längre han dröjde qvar. Den stackars mannen insåg detta och ville nu återvända. Efter flera minuters besinnande hviskade han farväl! och drog ur vanten sin högra, torra hand. Hon lade sin varma hand i den och båda reste sig. — Tack — och helsa från mig! sade hon. Han svarade. med en, suck eller em,