Dagens Nyheter – 18 januari 1869, sida 1

SS LV laug ville ej återvända dit, förr än hon fått något lugnande bref från sin dotter. Men under tiden hade Gunlaugs förhållande till stadens invånare blifvit pröfvadt och afgjordt. Alla svaga och låga naturer känna skadeglädje af att sammanrota sig och förfölja de starka, dock endast så länge dessa kunna göra motstånd. När de se, att dessa helt lugnt låta misshandla sig, uppfyllas de af en känsla af blygsel och de hyssja till och med åt den, som ännu vill kästa en sten. Man hade fröjdat sig åt att få höra Gunlaugs skarpa röst tala vredgade ord i hålvägen, man hade tänkt, att hon skulle kalla sjöfolket till hjelp och möta rop med rop, sten med sten. Då hon ej visade sig, blef folket den tredje aftonen alldeles ursinnigt, de ville gå in efter henne, de ville kasta ut de båda qvinnorna på gatan, följa dem utom staden och jaga bort dem! Fönsterna voro ej insatta sedan föregående natten; under mängdens hurrarop kröpo två karlar igenom dem för att öppna dörren — och hela skaran stormade in. De genomsökte alla rummen från ofvan till nedan, söndersprängde dörrar, krossade allt som stod i vägen, de letade i hvarje vrå, slutligen äfven i källaren, efter mor och dotter, men de funnos ej der. En ögonblicklig tystnad uppstod bland den bullersamma Joen när denna unpntöckt blifvit sloru; Je, som voro inne; kommo ut, en