OCh gagnperik 1ustitution. IHusmodren. — Hustrun. Föreläsning af Paul Janet.) Tunehåll: Hushållet. Dess moral och dess poesi. Mine herrar! Jag bar i min sista föreläsning talat om familjefadren och mannen; jag skalli dag afhandla hustruns roll i familjen såsom husmoder och mannens följeslagerska. Jag uppskjuter till nästa gång, för att då samtidigt sysselsätta rig med dem, fadren och modren i deras förhållande till barnen. Om högsta makten i familjen, det allmänna öfverinseendet och ledningen i stort tillhöra mannen, finnes det ett annat styrelseområde, visserligen inskränkt, men oändligt i detaljen och af stor vigt för familjens lycka der hustrun utöfvar en omedelbar och nästan oinskränkt myndighet. Jag vill icke förhålla eder detta väldes namn, det kallas hushållet. Det finnes flera sätt att uppfatta hushållet: man kan deri se en låg och grof sysselsättning, ovärdig hustruns omsorger, och som bör öfverlemnas åt pigorna; elier ock en förödmjukande nödvändighet, hvilken hustrun bör underkasta sig, emedan hon icke kan annat; eller en pligt, men en sorglig, kall, tråkig pligt; eller slutligen, äfven en pligt, men en pligt, hvilken man uppfyller med nöje, med intresse, med förkärlek. Hvilken af dessa olika uppfattningar är den riktigaste? Den första är ögonskenligen orimlig. En buslig förvaltning är nödvändig ; familjens intresse fordrar den oundgängligen. Det gagnar föga att familjens stora intressen utåt skyddas af mannen, om isomhus oordniog herrskar i detaljen ock utgifteraoa. Men hvem tillhör det att sysselsätta sig med dessa inre omsorger? Icke mannen utan tvifvel: han har mer än nog af arbetet utomhus och af det allmänna öfverinseendet, utan att dertill ötverhopas med det dagliga lifvers tusende småbestyr. Dessutom är han icke passande dertill, och han skulle aldrig kunna blifva det utan på bekostnad af vigtigare förmögenheter: med ett ord om hushållet är under hustrons värdighet, är det på ännu starkare skäl under mannens. MHushållet är således icke mannens sak, och om det nu icke heller är hustruns, hvems är det då? Jag behöfver väl icke säga, att det icke kan vara barnens; återstår således tjenstefolket. Men kan man, när det gäller familjens väl, förlita sig på en tjenares förstånd, intresse och ärlighet? är det för att öfverlemna det åt en sådan slump, som mannen har helgadt sitt lif åt hustun, och som de gemensamt hafva gifvit lifvet åt sina barn Hushållet är således en nödvändighet för hustrun; men är det en förödmjukande nödvändighet, ett träldomsok, som hon påtager sig endast af oförmåga att befria sig derifrån? Det är hon sjelf, som gör detta ok till ett träldomsok, genom att underkasta sig det såsom ett tvång; det är hon sjelf, som gör sig till slafvinna, genom att vid hushållet icke anknyta andra ider än slafvinnans, och genom att med belt och hållet materiela omsorger betala det uppehälle eller den säkerhet, som hennes man förskaffar henne. Den förödmjukelse, som hon finner i bushåliet, är således helt och hållet frivillig. För öfrigt är hushållet, om det är en nödvändighet för qvinnan, äfven en pligt för henne: ty en hvar är förpligtad att göra det, com ingen annan kan göra i hans ställe; och nödvändigheten, förvandlad till pligt, förlorar, hvad den kan ega oangevämt för egenkärleken och upprörande för stoltheten: den är icke mera en brutal lag, för hvilken man gifver vika mot sin vilja, emedan man icke kan annat; den blir en förnuftig lag, hvilken man lyder, emedan den är förnuftig. Hushållet är således en pligt; men är det en pligt, som man helt enkelt måste uppfylla, utan att bekymra sig om att uppfylla den gerna, med nöje, med glädja? Ar i allmänhet en pligt väl uppfylld utan nöje? När man icke söker göra mera än sin pligt, gör man väl då hela sin pligt? och gör man mera än sin pligt utan tillfredsställelse utan kärlek? Det finnes stränga moralister, hvilka hafva hyllat den läran, att det är att nedsätta oca förvränga pligten, att deri inlägga det minsta nöje, till och med nöjet att göra sin pligt. Den tyske filosofen Kant har omfattat denna åsigt; hans landsman Schiller tadlsr den på ett fint sätt i detta nätta cepigram: Jag finner ett nöje i att göra min granne godt, detta oroar mig, Aristosteles, som var en mycket stor moralist, bar definierat den dygdige mannen såsom den, hvilken finner nöje i att ntöfva dygden. Denna vackra definition skulle lätt kunna rättfärdigas i teorien; i l praktiken är den obestridlig. Hushållet bör således för hustrun vara en angenäm pligt, hon bör finna nöje deri, öfverlemna sig åt deråt med allvar och vjutning; det passar henne beundransvärdt; hennes åt detaljer vända sinne, föga lämpligt för abstrakta id6er, utvecklar sig och känner sig lyckligt under den inre förvaltningens otaliga omsorger. Må hon för öfrigt icke inbilla sig, att icke hushållet kan gifva tillfälle till höga, ädla och ljufva dygder. Sparsamheten till exempel, är en mycket anspråkslös och mycket vanlig dygd; man berömmer sig icke af att ega den utan snarare af motsatsen; och likväl, om hustrun genom hushållsaktighet besparar sin man arbete och tid och aflägger en bit bröd för sina barn, om hon gerom sparsamhet räddar sin familjs anseende, och, utan att söka blända ögonen genom en lånad glans, som icke förmår AäÄlia Ahactåndaet gannrma an hlumsam värdiehat