och en stolt enkelhet tilllvingar sig allas aktning, kan icke då denna dygd, som man anser för prosaisk, med allt skäl kallas en hjeltemo) dig dygd, i en tid, då den är så svår att utöfva, och i ett samhälle, som förtäres af täflan i lyx och af det omättliga begäret att lysa? Ordningen, regelbundenheten, är en mycket kall och föga lockande dygd: och likväl är ordningen i hushållet redan ordningen i tankarna, i känslorna; den är icke hela lyckan, men den är en del af lyckan; den är icke visbeten, men den är ett af vilkoren för visheten. För en öfvad iakttagare är ordningen i det yttre lifvet vanligen yttringen af en fullkomligare och förträffligare ordning; och i en familj, der ordning finnes, finnes i de flesta fall äfven endrägt och rid. För öfrigt är deticke blott de grundliga egenskaperna och de egentliga dygderna, som hustrun finner tillfälle att utveckla i hushållet; hon kan deri äfven införa det, som utgör sjelfva hennes vatur, smaken, behaget, förfiningen. Förfinianingen och hushållet, se der två ord, som tyckas strida mot hvarandra; de göra det icke för andra än dem, hvilka åtskilja alltiog, hvilka icke förmå att se det osynliga bakom det synliga och icke veta af det hemliga sambandet mellan de materiela tingen och de andliga tingen. Allt besjälas, allt antager lif och färg under fläkten af en känsla. Det kan i det husliga lifvets obetydligaste omsorger finnas en konst att dölja det, som icke behagar ögat, en konst att anordna och att välja utan lyx, utan stora omkostnader, men på ett sätt, som tillfredsställer smaken och invbillningen. Den fattigaste flicka af folket har en blomma i sitt fönster: är icke detta ett bevis, att lifvet kan förskönas under hvad yttre vilkor som helst? Förfiningen i lifvet strider på intet sätt mot moralen, när den icke står i missförhållande till våra tillgångar. Ar icke naturen smakfull? Har den icke åt sina ödmjukaste alster gifvit en mera lysande prydnad, än Salomos i all bans herrlighet? Iushället har allt:å sin förfining, sin skörhet, till och med sin poesi. Den store tyske skalden hade reda derpå, han, som, då han i sin roman Werther ville på scenen införa er förtjusande hjeltinna, icke fruktade att välja en af hushållet: vanligaste tilldragelser, att visa oss henne utdelande smörgåsar till sina små bröder. Poesien ligger hvarkon så långt borta eller så högt upp, som våra drömmare påstå; hon är här, hon är här, hon är der, hon är öfverallt, och i synnerhet i de enkla sakerna. Kakelugnsvrån, det runda bordet, aftonmåltiden, barnets toalett, se der familjens poesi. Lycklig den, som vet att smaka den rena njutningen, som dessa saker erbjuda, och som icke tror, att det är nödvändigt att hafva feber, för att njuta af lifvet! Fåenelon, i sin beundransvärda Afhandling om flickors uppfostan, lånar af Skriften en skildring af en kraftig qvinra, af en klok och arbetsam husmoder, hvilken j skolen höra med nöje, och hvilken på ett bildrikt språk och med präktiga ord uttrycker de sanningar, som jag är försökt att komma eder att inse: Hon är mycket ädlare än de allrakosteligaste perlor. Hennes mans hjerta tör förlåta sig uppå henne, och bergning skall honom icke fattas. Hon gör honom ljuft, och icke ledt, i alla sina lifsdagar. Hon brukar sig på ull och lin och arbetar gerna med sina händer. Hon är såsom ett köpmansskepp, som sin bergning fierran efter hemtar. Hon står om natten upp, och gifver sitt husfolk mat, och sina tjenarinnor deras del. Hon tänker på en åker, och köper honom, och planterar en vingård af sina händers frukt. Hoa gjordar sina länder fast, och stärker sina armar. Hon märker hvar hennes handel kan hafva förkofring, hennes lykta utsläckes icke om natten. Hon räcker ut sin hand till rocken, och hennes finger fatta tenen. Hon utsträcker sina händer till den fattige, och räcker sin hand åt den torftige. Hon fruktar icke för sitt hus för snö, ty hela hennes hus hafver dubbla kläder. Hon gör sig täcken; hvitt silke och purpur är hennes kläde. Hennes mans är prisad i portarne, när han sitter när landets äldste. Hon gör en kjortel, och säljer honom; ett bälte får hon åt krämarne. Hennes prydning är, att hon renlig och flitig är, och framdeles skall hon le. Hon upplåter sin mun med vishet, och på hennes tunga är täckelig lära. Hon ser till, huru det i hennes hus tiltstår, och äter icke sitt bröd i lättja. Hennes söner komma upp och prisa hennejsalig; hennes man lofvar henne. Många döttrar samla rikedom; men du öfvergår dem alla. Täckelig och däjelig vara är intet; en qvinna, som Herren fruktar, den skall man lofva. Hon skall rosad varda af sina händers frakt, och hennes gerningar skola lofva heune i portarne.