Dagens Nyheter – 16 januari 1869, sida 2

allt sorgligare och klockan hackade och hackåde. Den qvalmiga luften angrep Petra värre och värre, hon kände sig allt mera matt och betryckt, och derför susade äfven de enda ord, som blifvit yttrade, oupphörligt för hennes öron: jag känner honom sen gammalt. Klockan fick slutligen äfven tag uti dessa ord och började att gå med dem: jag-kän-ner-ho-nomsen-gam-malt, lät det från den mörka vrån utan uppehåll. Sedermera, hvarhelst hon möttes af instängd luft, erinrade hon sig alltid detta rum med dess qvalm och klockans eviga: jag-kän-ner-ho-nom-sengam-malt. Hon kunde aldrig sedan komma ombord på en ångbåt och känna dess oljeoch matlukt, eller lukten af det skämda vattnet under kajutgolfvet, utan att genast bli sjösjuk och oupphörligt under plågorna, natt och dag, se detta trånga, skumma rum och höra klockans: jag-kän-ner-honomsen-gam-malt! Då Pedro ändtligen kom in igen, hade han en stor skinnmössa på hufvudet och en gammalmodig kappa uppslagen öfver öronen. — Ja, nu är jag färdig, sade han och drog på ett par tjocka vantar, alldeles som ämnade hån sig ut i den strängaste vinterkyla; men vi få inte glömma — han vände sig hastigt — kappan åt... han såg på Petra och från henne på Gunlaug, hvil