Dagens Nyheter – 16 januari 1869, sida 1

kunnat förmå sig att besöka Pedro, och hvem kan säga hvad hon nu led afatt föra dit den olyckliga dottern, som hon sjelf ej längre kunde gifva ett hem! Men det måste ske, och det, som måste ske, kunde Gunlaug utföra. Hon klappade på förstugudörren, och genast hörde de hastiga steg och sågo ett ljussken innanför. Dörren öppnades af Pedro, som visade sig klädd i resdrägt, men var blek och såg förskrämd ut. Han höll ett talgljus i handen och suckade, då hans blickar föllo på Petras ansigte, som var uppsvullet af den ständiga gråten under sednaste dagarna; Petra blickade upp på honom, men då han ej gjorde någon min af att han kände henne, vågade icke heller hon låtsa om deras bekantskap. — Den här mannen har lofvat hjelpa dig att komma härifrån, sade modren, utan-att se på någondera och, under det hon gick framåt i förstugan, lät hon de andra följa efter in i Pedros rum, som låg vid byggnadens andra sida. Kammaren var trång och låg och en egendomlig, instängd luft slog emot dem och gjorde Petra illamående; hon hade iu öfver ett dygn saknat både sömn och föda! Midt under taket hängde en bur med en kanariefogel uti; de måste böja sig undan, för att ej stöta emot densamma. De gamla, klumpiga stolarna, ett svart bord och ett par stora