Dagens Nyheter – 16 januari 1869, sida 1

sina skor, tog knytet och öppnade sakta dörren. Derpå väntade hon åter några minuter och gick sedan försigtigt utför trappan. Hon kände hela smärtan af att nu, sedan hon vållat sin mor så stor sorg, lemna henne utan att få taga afsked, utan att få trycka hennes hand; men rädslan jagade henne framåt. — Farväl, moder! Farväl, moder! hviskade hon för sig sjelf vid hvarje steg i trappan; — farväl, moder! Hon stod i förstugan, drog tungt efter andan ett par gånger för attfå mera luft — och derpå mot dörren! Då grep någon henne bakifrån i armen, hon gaf till ett kort, halfqväfdt skrik och vände sig: det var modren. Gunlaug hade hört dörren öppnas och genast förstått hvad Petra hade i sinnet; derför väntade hon på henne här. Dottern kände att hon ej kunde komma förbi desta hinder utan strid. En förklaring gagnade till ingenting; ty hvilka ord hon än kunde använda, skulle likväl ej ett enda blifva trodt. Välan, så fick hon strida, intet i verlden var värre än det värsta, och det hade hon redan upplefvat. Modren frågade hyviskande: Hvart ämnar du gå? — Hon svarade med klappande hjerta lika sakta: jag vill härifrån. — Hvart skall du då ta vägen? — Det vet jag inte; — men jag vill långt bort! Hon grep fastare om knytet och tog ett par steg framåt. — Nej, FISKARFLEOKAN, 22