Dagens Nyheter – 16 januari 1869, sida 1

— Ja, nu är det ingenting vidare. Jag följer inte med läng re. — Moder, moder! -— Gud vare med dig; — lef väl! — Moder, förlåt mig, moder! — Och förkyl dig inte på sjön... hon hade sakta fört henne genom porten, som hon nu hastigt stängde. Petra stod utanför och stirrade nästan medvetslöst på den stängda porten. Hon kände sig mer eländig och ensam än någon annan mensklig varelse på jorden — men just då sköt en aning, en tro upp ur sorgen och gråten, lik ew skimmer af eld, tänd och släckt, stigen i höjden och åter nedsjunken, men i ett dgonblick herrligt upplysande allt — hon slog upp sina ögon och stod åter i mörker. Genom den lilla stadens öde gator, förbi de stängda och aflöfvade trädgårdarne, förbi de tillbommade och mörka boningshusen följde hon tyst och långsamt. Pedro, som släpade sig lutande framåt och af hvilken man endast såg ett par stora stöflar och en kappa utan hufvud. De kommo ut i alleen, der hon åter gick i vissnadt löf och såg de nakna träden med deras utsträckta grenar liksom spöken gripa efter dem. De klättrade utför berget till stranden, der båten låg, hvilken han öste tom; dereiter rodde han henne utefter stranden, som snart drog sig tillsammans till en