Dagens Nyheter – 16 januari 1869, sida 1

gammalmodiga skåp, som nådde ända till taket, tryckte ned hela rummet, så att det såg mindre ut än det i verkligheten var. På bordet låg ett nothäfte och en flöjt deröfver. Pedro Obhlsen släpade sig omkring i sina stora stöflar, låtsande sig hafva något att bestyra, då en svag stämma från inre rummet frågade: hvem är der? — Hvem är inne? —hvarvid han syntes ännu mera förskrämd och orolig, mumlande: Ah det är — hm, hm!... det är — hm, hm, samt skyndade in i rummet, hvarifrån frågorna kommit. Gunlaug satt vid fönstret, med armbågarna stödda mot knäna och hufvudet i händerna, stirrande på sanden, som låg strödd öfver golfvet; hon yttrade ingenting, men drog emellanåt en tung suck. Petra stod vid dörren med armarna korslagda öfver bröstet och kände sig sjuk. En gammal slagklocka var ställd i en vrå att hacka sönder tiden, talgljuset spred en melankolisk belysning och fräste åt en stor och envis tjuf, som det ej kunde befria sig ifrån. Det blef ängsligt derinne. Modren kände detta såsäl som Petra, och derför ville hon gifva någon förklaring, hvarför de kommit dit: Jag känner honom sen gammalt, sade hon. Det hördes ej flera ord, och intet svar kom. Pedro var fortfarande inne i rummet hos den svaga stämman; ljuset brann och rann